”Du är en del av något större. Idag och alla andra dagar!”

Alla Hjärtans dag.

Den här dagen är möjligtvis en god tanke i grunden. Har dock själv aldrig kunnat njuta av den. Oavsett om jag vart i ett förhållande eller inte, har det vridit sig i hjärtat av alla kommersiella försök till att få oss att konsumera. En jakt på att människor ska spendera och köpa något. En jakt där pengar faktiskt brutalt går över tanken på dem som aldrig kommer att få vara en del av denna kärlekshysteri.

Om jag går tillbaka till mig själv. Vart har denna känsla av irritation för denna dag kommit ifrån? Jag har en självkänsla jag jobbat upp, som säger mig att jag är ok precis som jag är. Bara jag också använder mina handlingar i gott syfte. Jag har lyckligtvis människor omkring mig som tror på mig. Som älskar mig. Och som älskar alla mina sidor. De sidor som är bra. De sidor som är pain in the ass och som jag knappt själv står ut med.

Och det som blir mitt svar är… Att det som förmodligen gör att jag inte står ut med denna dag, är att det är så många i denna värld som stannar där. Där jag är nu. Vid att om man har det jag har. Då är man nöjd med sitt och de sina och då har man lixom nått målet. Men alla andra då?

Jag pallar inte med att tänka på att det finns de som mår som jag har mått tidigare, och som måste gå igenom det ensamma. Jag pallar inte att det lixom är okej att gå över det. Att vi inte tänker lite längre och gör bättre.

Men. Skillnaden från tidigare och nu, är att nu finns Tilia.

Frizonen jag så länge själv önskat skulle finnas.

Därför slutar det ändå med att jag är tacksam idag. Att den här dagen, numera blir tillsammans med dem som har en STOR del av mitt hjärta. Det är människor som jag känner, som numera är min jobbfamilj. Det är alla ni som är därute som visade sig vara som jag, som jag inte känner nära – men som det känns att jag har med mig, hela tiden. Tidigare fanns en ensamhetskänsla i alla mina personliga egenskaper. Tänkande. Väljande. Studerande. Introvert. Lite tjurskallig. Envis. Stort hjärta. Men med tydlig gräns för vad som är enough. Hellre få än många. Lång tid på avstånd innan släppa in. Allt det där har fått mig att tro att jag är en ”jobbig” person.

För några år sedan ägnade vi denna dag åt att kärleksbomba en av våra väggar på Tilia. Den dagen var så full av kärlek, precis som alla dagar med er. Och jag fick för ett tag sedan frågan om:

”Har Tilia på något sätt hjälpt dig?”

Och jag svarade då att jaaa, det har det gjort. Jag har som väldigt självkritisk person fått uppleva SÅ MYCKET kärlek, att jag sakta men säkert läkt. Men sen har jag tänkt vidare på den frågan. Dagligen kommer jag på fler svar känns det som. Men det är också något som Tilia gjort som jag bara nu precis nyligen kunnat landa i. Jag ser på ett annat sätt det som nu finns genom den här organisationen. Jag kan tydliggöra situationer, som den här dagen och tänka: idag kan vi ta oss igenom Alla hjärtans dag tillsammans – för vi är så många som tycker den här dagen är svår. Innan trodde jag bara att det var jag. Jag som var just tjurskallig och svår. Men det är inte så, vi är flera som förstår varann i att det är knepig. Det kanske heller inte bara handlar om konsumtions-delen jag beskrev ovan, utan så mycket mer.

MEN. I det svåra förenas vi.

Och den föreningen är just den som hjälpt mig – om jag skulle utveckla svaret på frågan ovan något mer. Jag hade en period där jag pausade mina texter och delningar för jag blev lixom trött på mig själv. Och det var en mening med det tror jag. För under den här tiden har jag gjort percis som jag alltid gjort. Lyssnat och läst mycket av andra personers tankar om livet. Det hjälper mig så oerhört och därför kan jag inte sluta göra detsamma. Har fått ny energi i det. Och ser nyttan i det vi har tillsammans även om vi inte ses varje dag. För man kan umgås i tanken. Det kan till och med vara så att det är där man överlever.

Jag har fått äran att sitta där, bland alla de här fina själarna. På läger. I stödgrupper. Över nätet. Jag har mött er. Och i det mig själv. När jag har speglat mig, i våra möten. Har jag växt.

Vi är alla unika. Vi är också alla så så så så så lika. Vi som vill så mycket, tänker, söker, undrar. Så mycket att vi ibland inte vet vart vi ska göra av allt det där.

Och i tillsammansheten gör det skillnad. Här får det landa. Här får det bara vara. Det är okej. Just för att för mig är det vårt samhälle som är sjukt. Vi reagerar bara. Reagerar på en osund miljö. De är de som mår dåligt, som anses sjuka av många i vår omgivning, men för mig är det och kommer alltid förbli samhället som är sjukt. Som inte riktigt har plats för alla.

Men det som känns så himla fint, är att det känns som att det börjar ändras.

Du som läser det här. Du är en del av oss. Du är en del. Av nått större. Du hör hemma här. Du har en plats! 

En kan behöva en påminnelse om det. Idag, på Alla hjärtans dag. Precis som alla andra dagar. Själv fick jag tatuera den (bilden) påminnelsen, så ofta glömmer jag. Hur behöver du göra?

/Annso

---

Detta är ett blogginlägg av Tilias grundare. Vill du läsa mer om allt vårt stöd och med det lära känna våra fina volontärer som finns presenterade under respektive flikar, kika in här.