Ätstörningar – när kampen med mat, kropp och kontroll tar över
Ätstörningar kan kännas som att fastna i en inre kamp, där tankar om mat, kropp och kontroll tar över allt annat. Samtidigt är det många som lever med just den här kampen, även om det ofta är svårt att visa utåt. För den som är mitt i det kan ätstörningen kännas både livsnödvändig och förgörande på samma gång.
I den här texten får du läsa en personlig berättelse om att leva med en ätstörning. Om maktlösheten, skammen och ensamheten, men också om att sakta börja hitta en väg ut. Här finns också tankar om hur ätstörningar kan kännas, varför de uppstår och var du kan få stöd om du behöver någon som lyssnar.

Prata med en volontär online hos Tilia
Vi är medmänniskorna som stöttar dig. Du kan chatta med oss om frågor och oro kring tillvaron – när du behöver nån som lyssnar. Öppet kvällar kl 21–22.30.
Vad är ätstörningar?
Ätstörningar handlar inte bara om mat eller vikt. De handlar ofta om känslor, kontroll, självvärde och om hur man försöker hantera livet när det känns övermäktigt. För många blir ätstörningen ett sätt att skapa trygghet, struktur eller lindring från ångest, även om priset är högt.
En ätstörning kan ta sig olika uttryck, till exempel genom svårigheter kring att äta, ett starkt behov av kontroll, hetsätning, kompensatoriska beteenden eller ständiga tankar om kroppen. Oavsett form är det gemensamt att ätstörningen tar mycket plats, både mentalt och känslomässigt.
Många som lever med ätstörningar beskriver att omgivningen ofta missförstår. Att andra ser beteendet som ett val eller en ovana, när det i själva verket handlar om en djup inre kamp som är svår att ta sig ur på egen hand.
En berättelse från en person som har haft en ätstörning
Andra verkar tro att jag har valt det här. Men jag vill ju bara vara en duktig och bra människa. Ändå känns det som om jag bara är en sorg för alla, som om jag måste be om ursäkt för allt jag är.
Jag kan inte förklara hur oförstådd, misslyckad och hemsk jag känner mig när andra ser det jag gör som ett val, för det är det inte.
Jag vill ju inget annat än att bli fri från det här ätstörningsfängelset som förstör mitt liv. Samtidigt som jag inte vill ha det så här kan jag inte ta mig ur det. Jag försöker, men det går inte. Jag får en fruktansvärd ångest när jag äter.
”Jag är rädd. Rädd för kriget i huvudet, rädd för ångesten, rädd för paniken och för att jag ska bli galen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska orka, varken kämpa emot eller leva med ätstörningen.”
Jag går bara omkring med ständig ångest och vill gråta och skrika. Jag vill bara att någon ska se mig i ögonen, se förbi min falska fasad, se MIG och krama mig.
Allt är så komplicerat. Det är som om jag inte vet vem jag är utan ätstörningen. Som om jag är beroende. Som om jag mäter hur duktig jag är på vågen. Jag vill inte känna. Jag vill få känna den där dövande känslan.
Det är så förvirrande – jag vill sluta, men ändå inte. Allt är så fel.
Jag litar inte på någon längre
Det är som om en del av mig skriker efter hjälp, medan en annan del gör allt för att dölja allt. Ibland tvivlar jag till och med på om jag har problem alls. Jag känner mig ”för tjock” för att ha en ätstörning och tänker att andra har det värre.
Allt jag ser i spegeln är en misslyckad person. Rösten i huvudet säger hela tiden att jag måste ändra på mig. Jag blir aldrig nöjd.
Jag litar inte på någon längre. Det känns som att alla har vänt sig emot mig. Ingen ser hur mycket jag kämpar. Ingen ser kriget inom mig.
Egentligen önskar jag bara att någon kramar mig och vill hjälpa mig. Att jag inte behöver klara det här ensam. Men det känns som att jag inte förtjänar det.
Nu är det bara jag och min ätstörning. Vi två tillsammans.
Ambivalensen – att vilja bli frisk men vara livrädd
En av de svåraste delarna med en ätstörning är just ambivalensen. Att längta efter frihet och samtidigt vara livrädd för vad som finns på andra sidan. För även om ätstörningen gör ont, kan den också kännas trygg. Den har funnits där när annat rasat. Den har varit ett sätt att överleva.
Att bli frisk kan därför kännas som att förlora något, även om det som förloras är destruktivt. Många beskriver att de vill bli fria, men inte vet hur de ska våga släppa taget. Och den rädslan betyder inte att du inte vill bli frisk – den betyder att du är mänsklig.
Identitetsförlusten – vem är jag utan ätstörningen?
När en ätstörning har tagit mycket plats under lång tid kan den börja kännas som en del av ens identitet. Tankar, rutiner och regler har styrt vardagen, ibland i flera år. Då är det inte konstigt att frågan väcks: vem är jag utan den här?
Att börja bli fri kan innebära en sorg. Inte för ätstörningen i sig, utan för tiden som gått och för den person man aldrig riktigt fått vara. Det kan ta tid att lära känna sig själv utan den inre rösten – men det betyder också att något nytt kan få ta form.
Känner du igen dig i känslan?
Vi är alla unika med våra egna resor, och detta är en persons upplevelse av att leva med en ätstörning. Men känslor av skam, maktlöshet, ensamhet och längtan efter att bli sedd delas av många.
En viktig insikt för mig var att ätstörningen aldrig blir nöjd. Det gick inte att följa rösten och tro att jag en dag skulle känna mig tillräcklig. Den trygghet den gav var falsk.
Jag behövde påminna mig om att en ätstörning inte sitter i vikten. Att vi alla är olika, och att våra kroppar är olika, oavsett om vi har en ätstörning eller inte.
När jag till slut kom i kontakt med Tilia fick jag uppleva ett sammanhang där jag blev sedd som människa, inte som problem. Där fick jag hjälp att se mitt eget värde. Idag behöver jag inte ätstörningen i mitt liv längre.
Kanske några steg på vägen – utan färdiga råd
Vi tror inte så mycket på tips, råd eller färdiga ”så här ska du göra”-lösningar. Metoder och generella råd presenteras ofta som universella, men passar sällan alla – vi är alla olika. Det som fungerar för en person behöver inte fungera för någon annan.
Samtidigt kan det ibland vara hjälpsamt att få några tankar att hålla i, som en början, snarare än ett facit.
Tankesätt
När en ätstörning tar mycket plats är det helt naturligt att tankar om mat, kropp och kontroll upptar stora delar av dagen. Att försöka ”sluta tänka på mat” är sällan realistiskt eller hjälpsamt.
Ett mer varsamt första steg kan istället vara att, när det är möjligt, lägga märke till vad tankarna försöker skydda dig från. Vilka känslor, rädslor eller behov finns bakom?
Ätstörningen har ofta fyllt ett viktigt syfte: trygghet, kontroll, identitet eller känslohantering. Att långsamt börja förstå varför den finns kan vara ett första steg mot att inte behöva den längre.
Behöver du någon som lyssnar?
Om du känner igen dig i det du har läst och behöver någon som lyssnar, finns vi här. Du behöver inte veta exakt vad du vill säga eller varför det känns som det gör. Det räcker att du börjar någonstans.
Du kan chatta med oss på Tilia och prata med en trygg medmänniska som lyssnar.
Vi vill också tipsa om våra vänner på Frisk & Fri, som erbjuder chatt, mejl och stödtelefon. Där finns även möjlighet att ansöka om mentor under vissa perioder.
Du förtjänar stöd. Precis som du är. 💛
Häng med på läger
För dig som vill träffa oss och få möjlighet att känna igen dig hos andra. På våra läger erbjuder vi en frizon under sommar- och nyårstid.
Senast ändrad: 2026-01-16
Författare: Anna Annasson
Granskad av: Kalle Karlsson, sakkunnig ensamhetsfrågor SPF Seniorerna.










