Hopplöshet – när orken tar slut och allt känns omöjligt

Vad är hopplöshet?

Hopplöshet är en känsla som kan uppstå när framtiden upplevs som stängd, när det inte går att se några vägar framåt. Den kan handla om att känna sig fast i en situation som känns outhärdlig, eller om upplevelsen av att inget man gör spelar någon roll i det stora hela.

Hopplöshet betyder inte att du har gett upp. Ofta är det tvärtom. Den kan uppstå när man har kämpat länge, försökt mycket och ändå inte fått den lättnad eller förändring man hoppats på. Då kan kroppen och psyket till slut signalera att något är för tungt att bära ensam.

Hur känns hopplöshet?

Hopplöshet kan kännas som tomhet, tyngd eller total utmattning. För vissa tar den form som maktlöshet, för andra som ångest eller en känsla av att vara instängd i sitt eget liv. Tankar kan bli svartvita, framtiden kan kännas förutbestämd och smärtan kan upplevas som evig.

Här delar en person sina upplevelser av hopplöshet.

En berättelse från en person som upplevt hopplöshet

Jag känner att orken sinar och att allt känns hopplöst. Jag känner mig maktlös och kan inte se hur något ska kunna bli bättre. Allt känns omöjligt och jag förstår inte hur jag ska orka. Om jag skulle beskriva känslan med ett ord är det: tungt. Om jag skulle lägga till en färg, är tyngden svart. 

Jag har länge kämpat emot en verklighet jag inte kunnat acceptera. I det motståndet har känslan av att vara fångad vuxit fram. För mig handlade det mycket om att jag inte kunde acceptera mig själv och olika omständigheter i mitt liv. Perfektionism, orealistiska krav, uppmålade måsten och rädslor gav aldrig upp. De pressade mig ständigt, och ångesten fanns alltid där och rättade mig.

Ju mer jag kämpade emot, desto mer makt gav jag ångesten. Jag försökte kontrollera, fly och dämpa, vilket för mig tog sig uttryck i destruktiva mönster och flyktbeteenden. Allt detta gjorde att jag kände mig ännu mer fast.

Jag tänker inte säga till dig att tiden läker allt. Inte heller att det automatiskt blir bättre. Jag vill istället säga att hopplösheten inte är hopplös. Att den ljuger.

Hopplöshet är en övertygande känsla. Den säger att du är fångad i en situation som du inte kan ta dig ur. Och om det vore sant, om framtiden verkligen bara bestod av samma outhärdliga smärta, vem skulle orka leva med den vetskapen?

För mig hjälpte det inte att tänka positivt, som många runt omkring dumt nog förespråkar att man ska göra. När jag kände hopplöshet var jag redan övertygad om att ingenting skulle fungera. Det jag så småningom började förstå var att allt jag gjorde för att kämpa emot hopplösheten i själva verket drog mig djupare ner. Som kvicksand. Ju mer jag kämpade, desto mer fastnade jag.

Att använda just kvicksand, är verkligen ett sätt att förklara känslan bra. Det var till och med tungt att gå. Mina bens känsla speglade hur det kändes inom, där inne i själen. 

Det var först när jag slutade se hopplösheten som min fiende som något förändrades. Det handlade aldrig om hur jag skulle ta mig bort från den, utan om hur jag kunde ta mig igenom den.

Känner du igen dig?

Om du känner igen dig i det här vill jag säga en sak: det är inget fel på dig. Hopplösheten är en reaktion på tankarna du tänker i den situation du befinner dig i. Vem som helst, i samma läge, med samma omständigheter, hade kunnat känna likadant.

För mig blev det avgörande att sluta pressa mig själv att må bättre. Att istället tillåta känslan att finnas, gråta när det behövdes och våga stanna kvar i det som gjorde ont. Jag började också ställa frågor till hopplösheten. Är det verkligen sant att jag är helt fast? Vad är det som känns outhärdligt just nu?

Och när jag inte kunde se några svar själv, insåg jag att någon annan kanske kunde se åt mig. Därför tror jag så starkt på att våga dela tankarna och be om hjälp. Vi måste göra jobbet själva, men inte ensamma.

Kanske några steg på vägen – utan färdiga råd

Vi tror inte så mycket på tips, råd eller färdiga ”så här ska du göra”-lösningar. Metoder och generella råd presenteras ofta som universella, men passar sällan alla, vi är alla olika. Det som fungerar för en person behöver inte fungera för någon annan.
Samtidigt kan det ibland vara hjälpsamt att få några tankar att hålla i, som en början, snarare än ett facit.

Tankesätt

Det allra första vi vill påminna dig om är detta: du är inte ensam. Om du inte orkar något annat just nu, börja där. Läs den meningen igen.

Du får känna hopplöshet. Om det är vad du känner, låt känslan få finnas. Du behöver inte rycka upp dig eller kämpa emot om du redan har fullt upp med att hålla huvudet ovanför ytan.

Vi är många som har känt som du gör nu. Inte för att förminska din upplevelse, utan för att påminna om att det går att ta sig igenom, även när det inte känns så.Det kan vara svårt att orka läsa när det känns hopplöst. Men, för dig som orkar kommer här ett namn på en fin bok. Tillitens väg – konsten att lita på livet av Sofia Sivertsdotter. Kanske låta den rulla på en ljudbok och bara lyssna flyktigt till en början? Tillåta dig att inte behöva ta till dig en enda grej, utan låt orden bara flöda.

Behöver du någon som lyssnar?

Om du känner igen dig i det du har läst och behöver någon som lyssnar, finns vi här. Du behöver inte veta exakt vad du vill säga eller varför det känns som det gör. Det räcker att du börjar någonstans.

Du kan chatta med oss på Tilia och prata med en trygg medmänniska som lyssnar.