Fem fingrar ska skydda dig

På Tilialägret i somras som jag var med på började vi ofta föreläsningspassen med ett citat och det kommer även detta inlägg att göra.

Trygghet

Trygghet är något av det viktigaste en människa kan få. Någon att vända sig till. Någon som tar emot en med öppna armar och som lyssnar på allt som finns på hjärtat. Någon som tar ens hand. En plats att komma hem till. En frizon. I landet Sverige är det fler som har denna trygghet än dom som inte har det. vi tillhör en familj. Mamma, pappa, syskon, släkt och vänner. Vi går på förskolan under våra första år i livet. Varje dag i tre-fyra års tid. Sen kommer skolan. Även den under varje dag i närmre 13 år. Vi har skolstart, höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommaravslutning och så sommarlov. En kontinuerlighet som ändå uppskattas av många. Men även en kontinuerlighet som saknas på otroligt många andra platser i världen. Något så självklart som att en mänsklig individ ska ha en trygghet. Att kunna ta en promenad i sommarnatten med en nära vän. Prata om livets upp och nergångar. Om framtidsplanerna och barndomsminnena. Att skratta tills man kiknar. Andas in nattluften, känna värmen spridas i kroppen och bara njuta. Att inte behöva oroa sig för morgondagen.

För som läget ser ut i världen idag är det alldeles för många som inte har denna trygghet. Som inte får gå i skolan. Som inte kan ta en promenad mitt i natten och som inte vet hur morgondagen ser ut. För morgondagen kanske inte finns. Jag tror inte att det har undgått någon att flyktingsituationen över Medelhavet är värre än någonsin. Miljontals människor flyr från krig i öster i hopp om att få komma till just en trygghet. Men som alldeles för sällan når hela vägen fram. Att människor faktiskt dör, drunknar under havets kraft, är så otroligt horribelt att det inte går att beskriva. Det är så orättvist och jag blir så frustrerad. Varför händer ens detta? Vart exakt är vår värld på väg? Sen när är det acceptabelt att barn inte får möjligheten växa upp? Det är motsatsen till trygghet.

Hopp om något bättre.

Hundratusentals människor lämnar sitt hemland. Flyr från alla hemskheter som sker. Dessa människor lämnar sin trygghet i hopp om något bättre. Något i det där väl omtalade Europa. Kontinenten på andra sidan havet där allt är möjligt. Där vardagen är tryggare, det finns större chans att lyckas i livet och framförallt så slipper man kriget. Jag kan förstå att dessa människor vill fly. Det finns ingen som ska behöva leva i ett krig och tyvärr så finns dessa krig. Vad jag inte kan förstå är hur vi, med tak över huvudet och mat på bordet, kan neka dessa människor att komma hit. Hur mänskligt är egentligen det? När jag gick i skolan började vi alltid terminen med att ha tema kring den gyllene regeln; ”Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig”.  Applicera bara det på allt så skulle världen vara en så otroligt fin plats.

Allt detta skrämmer mig. På jorden lever det ca 7 miljarder människor. 7 M-I-L-J-A-R-D-E-R. Det går inte att greppa hur många det är. Men det spelar ingen roll om vi är 7 eller 17 miljarder. Vi bor på denna planet tillsammans. Att ignorera att människor kommer hit för att de behöver hjälp, för att dom har lämnat sin trygghet i ren desperation, är vidrigt. Det gör oss inte till människor. Det gör oss till giriga skal. Jag vill verkligen inte anklaga någon och alla gör precis så mycket man kan. Jag vill bara uppmana. Tänk en extra gång om det finns något litet som går att bidra med. En kan inte göra allt men alla kan göra något. Jag hoppas och tror att denna hemska situation kommer bli bättre. Att dessa människor inte ska behöva dö när dom i ett sista desperat försök vill ge livet en sista chans. Det gör mig frustrerad att det handlar om sådana enorma siffror med människor. Jag vill kunna ta dem alla under mina vingar. Ta hand om dem och säga att allt kommer bli bra. Allt kommer att orda sig.