”Jag har alltid försökt kväva det som är jag, för att passa in i normen för hur en tjej ska vara.”

Det är inte lätt att känna sig annorlunda och inte passa in

Min hjärna blir lätt överfull och koncentrationen sviker. Mina tankar är som tusentals nyårsraketer.

Innan jag fick diagnosen ADHD trodde jag att jag var dum i huvudet. Jag har alltid försökt kväva det som är jag, för att passa in i normen för hur en tjej ska vara. En tjej ska inte ställa sig upp och hoppa under en lektion, en tjej ska sitta stilla med händerna i knät. Så jag sa att jag var tvungen att gå på toa och gick ut ur klassrummet när jag blev för rastlös i skolan. Allt för att inte sticka ut ur mängden.

Det är först nu jag kan sätta ord på anledningarna till varför jag inte kände mig tillfreds när jag var liten. För nu kan jag se allt så tydligt. Se logiken i det hela. Det är inte lätt att känna sig annorlunda och inte passa in. Under hela mitt liv har jag varit tvungen att anpassa mig för att överleva i det fyrkantiga systemet, vilket har tagit all min energi. Redan på förskolan lärde jag mig att det inte är okej att sticka ut, speciellt inte som tjej. Men jag stack ut och hade svårt att vara lagom. Att göra saker lagom. Personer i min omgivning hade svårt att bemöta och förstå mig. Jag började känna mig fel och började hata mig själv. Jag kände stark oro och

Möten som fått mig att känna mig som ett stort problemfrustration

Mina föräldrar tog kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin första gången när jag var 3 år. Trots att jag uppvisade tydliga tecken på uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och impulsivitet genomfördes inte en ADHD-utredning. Så jag fortsatte kämpa utan stöd från samhället, men vardagen var så svår att klara av. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan, så jag satt av lektionerna och var sedan uppe på nätterna och studerade. Sömnbristen gjorde inget lättare. När jag gick i sjuan sa skolan till mina föräldrar att de inte längre kunde hjälpa mig och att det var dags att kontakta BUP igen. Jag vet inte hur många möten mina föräldrar och jag suttit på under min barndom. Möten med elevhälsovårdsteam, lärare, rektorer och BUP. Möten som inte lett framåt. Möten där min röst aldrig fått utrymme. Möten som gjort mig ännu mer uppgiven. Möten som fått mig att känna mig som ett stort problem.

Men sen. Då jag var 17 år. Då allt gått för långt. Då jag börjat svälta mig själv. Då jag börjat skada mig själv. Då jag hamnat inom slutenvården. Då jag var förstörd. Då jag led som allra mest. Det var först då jag fick genomgå en utredning och fick diagnosen ADHD. Idag behövs det en diagnos för att ha rätt till stöd i exempelvis skolan, men tyvärr fortsätter kriget för rättigheterna även när bokstäverna finns på pappret. En annan resa började för mig. Vägen var inte rak, absolut inte. Men den fanns.

Känner mig lättad över att ha fått diagnosen

Trots att jag har väldigt lätt för, och tycker om, att lära mig saker var skolan en kamp. Skolsystemet och okunskap kring diagnosen gjorde att jag flera gånger var nära på att ge upp. Nära på att hoppa av gymnasiet. Jag kände inte att det var något för mig. Motivationen fanns men jag kände att jag inte orkade stå upp för mina rättigheter längre. Orkade inte kriga. Men jag fortsatte. Tänkte att andras oförståelse inte skulle få inte stoppa mig. Tillslut tog jag studenten, vilket kändes som en seger.

Jag är glad och känner mig lättad över att ha fått diagnosen. Ibland hör jag att vissa tycker det är dumt att sätta en stämpel på människor. Jag kan förstå hur det tänker, men jag ser det på ett helt annat sätt. Min diagnos är inte min identitet. Jag ser mig inte som ADHD-Fanny. Anledningen till att jag utreddes var för att jag behövde ha diagnosen på papper för att få tillgång till rätt hjälp. Sen var det ju även skönt att få ett svar på varför jag haft svårare med vissa saker. Så att jag kunde förstå att det inte handlade om att jag var dum i huvudet.

/Fanny, 21 år från Stockholm

---

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under mars månad fokuserar vi på de som identifierar sig som tjejer och har ADHD/ADD. 

Tilia är en ideell organisation för alla unga, oavsett könstillhörighet. <3