Självkänslan och självförtroendet sjönk och jag undrade varför jag inte var som ”alla andra”.

I lågstadiet hade jag inga särskilda ”problem”, däremot började vi misstänka någonting i 6an. Jag har alltid haft stora svårigheter med framförallt matte, så i 6an fick jag börja gå till en extralärare som hjälpte mig. Det funkade sådär…

Jag satt och tittade på läraren och de trodde ju att jag lyssnade. Vilket jag gjorde, men det gick liksom in genom ena örat och ut genom det andra direkt. Det fanns alltid något i rummet som stal min uppmärksamhet.

Varje dag när jag kom hem från skolan och mina föräldrar frågade vad jag lärt mig blev jag sur och låste in mig på mitt rum. Självkänslan och självförtroendet sjönk och jag undrade varför jag inte var som ”alla andra”. Vad var felet? Hur kom det sig att mina klasskompisar kunde hänga med och sitta stilla på lektionerna men inte jag? Mina föräldrar och jag började undra vad ”felet” var på mig…

Så tillslut tog mamma mig till BUP där jag fick göra en utredning. Tillslut fick vi äntligen svar på tal – Jag har ADD. Jag gick i 7an när jag fick diagnosen.

Trots att det kan vara jobbigt så är jag ändå glad över att ha diagnosen. Eftersom jag är bra på att djupdyka i saker så har jag lyckats bli väldigt duktig på exempelvis fotografering.

/Amanda, 16 år från Sala

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under mars månad fokuserar vi på de som identifierar sig som tjejer och har ADHD/ADD. 

Tilia är en ideell organisation för alla unga, oavsett könstillhörighet. <3

Vill du vara med och dela din känsla? Maila fanny@foreningentilia.se för vidare instruktioner.