När jag fått ett annat synsätt på mig själv kom ångesten mycket mindre ofta.

Jag har upplevt både ”frisk” och ”sjuk” ångest. Med sjukångest menar jag den ångest jag kände när jag mådde dåligt och led av psykisk ohälsa. Med frisk ångest tänker jag på den ångest en kan ha trots att en mår bra på det stora hela.

När jag var 13 år drabbades jag av OCD/tvångssyndrom och upplevde då ångest i form av ett ältande som var så jobbigt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ältandet/tvångstankarna var närvarande hela tiden och jag hade svårt att njuta av saker. Tvångstankarna begränsade mig och gjorde att jag var hemma mer och ute och gjorde saker mindre. Jag klarade av skolan under hela tiden jag led av tvångstankar men jag började prestera sämre än jag brukade.

För några år sen hade jag väldigt mycket ångest som bäst kan beskrivas med en panikkänsla, tryck över bröstet, en känsla av att inte veta vart jag ska ta vägen och en känsla av att jag måste bort. Jag tror att det handlade om att jag ville bort från mig själv på grund av det självhat jag hade. Med hjälp av kuratorssamtal, en stödgrupp och Tilias sommarläger förändrades min bild av mig själv. Jag insåg att det som var jag var tillräckligt och inget som förtjänade att hatas. När jag fått ett annat synsätt på mig själv kom ångesten mycket mindre ofta.

Idag är jag frisk från sjuklig ångest och psykisk ohälsa men jag upplever fortfarande starka känslor av att inte veta vart jag ska vägen och det där trycket över bröstet. Främst i samband med att det hänt något jobbigt men ibland utan direkt tydlig yttre orsak. Att ha ångest är alltid jobbigt men skillnaden idag förutom att den inte kommer lika ofta är att jag inte känner mig lika liten och överkörd när jag får ångest. Jag är inte lika rädd för den.

/Lina 21 år Stockholm