”Hur kan jag ha sådan kontroll men ändå vara så olycklig? Så ensam? Så rädd?”

Amanda, du är 14 år gammal, du har bra vänner, du bor i ett varmt land på andra sidan jorden, du tycker om att vara i skolan, du idrottar väldigt mycket men du är också väldigt ensam.

Det finns ett mörker i mig som inte många ser, en press från vuxenvärlden och en känsla av att aldrig vara bra nog. Prestationerna bara stiger, ångesten bara stiger. Jag vill vara bra i skolan, bra på allt. Jag idrottar mer och mer men äter även mindre och mindre. Jag är 14 år gammal och har nu upptäkt känslan av kontroll genom att idrotta mycket, äta lite och stoppa fingrarna i halsen. Jag känner nu att allt mitt värde sitter i prestationerna, ju bättre jag presterat desto mer kommer människor att tycka om mig, bekräfta mig, och se mig. När jag inte presterar, ja då måste du straffas, då måste jag träna mer och äta mindre.

Jag kollar mig ofta i spegeln, jag ser ingenting som är fint, ingenting som duger. Jag gråter, gråter för att jag vill göra allting för att inte behöva vara jag. Jag blir mer ensam, mer sluten. Tvången kring mat och kroppen bara ökar, ingen förstår mig, ingen ser mig, ingen verkar bry sig om vad det egentligen är som pågår.

Känslan av ökad kontroll fortsätter, jag blir 15, 16, 17, 18 och 19 år. Jag gråter än när jag ser mig i spegeln, kroppen har förändrats under dessa år, större, mindre, fram och tillbaka. Jag är aldrig nöjd, jag har aldrig känt mig såhär värdelös någonsin. Hur kan jag ha sådan kontroll men ändå vara så olycklig? Så ensam? Så rädd? Hur kan den där rösten i huvudet göra såhär mot mig?

Sen kom den där sommaren, sommaren som verkligen fick mig att inse. Sommaren jag fick vara på Skatboet med Tilia. Jag är inte ensam, jag är värdefull och det jag presterar har ingenting att göra med mitt värde som person. Jag blev sedd och förstådd, jag fick känna mig delaktig och omtyckt. Jag fick berätta om vad jag kände, vad jag tänkte och någon ville verkligen lyssna på mig. Det väcktes ett nytt hopp i mig, en ny kämparglöd och en livslust jag inte känt på väldigt länge. Jag är bra, precis som jag är.

Amanda, du är 21 år gammal, du har bra vänner, en fantastisk flickvän, du bor i en liten ort i Sverige, du jobbar inom psykiatrin, du äter vad du vill, när du vill och du är aldrig ensam.

Så du som kämpar, du är inte ensam! Du är bra, precis som du är. ❤️

/Amanda, 22 år från Kalmar

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under maj månad fokuserar vi på ätstörningar.