Länge har jag upplevt att jag inte är accepterad, varken i den heterosexuella ”världen” eller den homosexuella ”världen

Min allra första förebild var Ola Salo från The Ark. En person (som är öppet bisexuell) som jag kunde spegla mig i och fick mig att känna att min existens blev bekräftad. Ju längre åren går (jag är 26 nu), desto mer inser jag hur viktigt det är med representation – inte minst i offentliga sammanhang. Även om samhället blivit mer medveten om olika sociala normer, så lever många av oss fortfarande med hög psykisk ohälsa i tystnad och kan kännas oss ensammast i hela världen.

När HBTQ-frågor diskuteras, så är det H:et som allra oftast dominerar. Jag skulle vilja få belysa B:et, utifrån egna känslomässiga erfarenheter. Länge har jag upplevt att jag inte är accepterad, varken i den heterosexuella ”världen” eller den homosexuella ”världen”. Att vara bisexuell är inget som finns ”på riktigt” i någon av dessa ”världar”. Eller rättare sagt, i dessa rum råder även oskrivna regler om att vara queer på ”rätt” sätt.

Åtminstone har jag många gånger upplevt det så. Just därför är jag övertygad om att det är angeläget att synliggöra bisexuellas upplevelser, då normer reproduceras även inom HBTQ-kretsar. Visst vävs detta samman med andra dimensioner, till exempel kön/könsidentitet, etnicitet och klass. Just nu vill jag dock sätta fokus på ämnet ”bisexualitet”, eftersom det finns så många myter som lever och frodas. En av de vanligaste myterna är att bisexuella tjejer är egentligen heterosexuella och att bisexuella killar egentligen är homosexuella.

Bristen på att känna mig accepterad har bidragit till min psykiska ohälsa. Det har också skapat ett enormt bekräftelsebehov hos mig. Ett behov av att få finnas i ett ”eget” rum, där jag får tala om mina erfarenheter på mitt eget villkor och våga drömma stort. Att få vara så komplex som vi människor egentligen är.

Att övervinna ens inre mörker är ingen enkel process, men första steget är alltid att våga erkänna för sig själv. Se sig själv i spegeln och ärligt säga högt: ”jag mår inte bra”.

Det gjorde jag.

För att vara helt uppriktig, så var det smärtsamt.

Men, då tänker jag alltid på Karin Boyes dikt:

”… ja, visst gör det ont, när knoppar brister

För varför skulle de annars tveka…”

/Filip, 26 år från Vara

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj#psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar vi på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning.