Att jag började må dåligt igen under en period visar inte att jag är svag

Livet går alltid upp och ner, och även om jag överlag mår bra idag så mår även jag dåligt, ibland längre stunder och ibland kortare. 

Hösten för två år sedan må väldigt dåligt, jag var stressad, prestationsångesten var på topp och sjukskrivning kom på tal. Jag vägrade. Totalt vägrade. Jag mådde ju bra igen?? Jag kunde ju inte börja må dåligt igen? Vad hände? 

Livet hände. Skolan hände. Att vara 17 hände. 

Jag fortsatte i skolan men den julen bröt jag ihop och berättade tillslut för min mamma hur jag hade mått de senaste, och jag blev ”sjukskriven” från skolan. Det började med några veckor helt borta från skolan för att sedan bli några dagar borta. Jag fick ett individuellt schema, som jag fortfarande går efter, då jag fortfarande går i skolan två år senare. Jag började trean med min klass, men var inte där på heltid och gjorde egentligen ingenting i skolan, utan planen var (och är) att ta igen det jag missat nu under hösten och även våren om det behövs.

Detta trodde jag att jag skulle se som världens misslyckande, som att jag fallit dit igen. Nej, så ser jag det inte. Jag ser detta som det bästa som kunde hända mig. För helt ärligt – har jag aldrig mått bättre. 

Första dagen borta från skolan var tuff, andra dagen släppte något. Något inom mig föll på plats, det är okej Teresa. Det är okej att inte klara allt hela tiden, att behöva en paus, att inse att livet då och då kommer imellan. Det är okej att livet faktiskt är en berg- och dahlbana, med både toppar och dalar. 

Någonstans i allt detta så accepterade jag mig själv och den jag var. Jag accepterade att jag duger som jag är, att mitt värde inte sitter i mina prestationer. Jag insåg att jag inte är en av de personerna som är som klippta och skurna för dagens skolsystem, och vet ni vad det fina i det är? När jag insåg och ACCEPTERADE detta så kunde jag även göra på andra sätt, hitta andra lösningar, som jag var mer klippt och skuren för. 

Att jag började må dåligt igen under en period visar inte att jag är svag, att jag inte klarat mig ur allt helt – det visar att jag är människa, att jag har ett vanligt liv och att jag lever.

Men det som jag tidigare såg som det värsta som kunde inträffa är idag det bästa som kunde hända mig. Absolut att det var jobbigt där och då – men hur klyshigt det än låter så tog jag mig ur det och lärde mig så mycket mer – igen. Olika typer av prövningar kommer med olika typer av belöningar. 

Vart jag vill komma med detta inlägg? Jo, såhär: 

Min uppfattning är att många som idag kommit ur olika former av psykisk ohälsa och som idag mår bra, har svårt att acceptera den delen av sig själv som ibland fortfarande kan må dåligt, de kan liksom ha svårt att acceptera den mänskliga sidan av oss. Men bakslag hör till livet, sålänge bakslaget inte får återgå till att vara vardag så är det helt lugnt. 

Och vet ni? Det är okej att be om hjälp. Även om man en gång har mått bra och ”förväntas” fortsätta göra det. Oavsett om man är 19, 30 eller 65. 

Det är okej att leva, och i livet ingår även tuffare perioder. Men det kommer oxå bli bra igen, för det ingår oxå i livet.

Och om jag ska försöka ge lite konkreta tips på hur jag gjort genom åren….

Ångesthantering är något som pratas om väldigt ofta och mycket. Något som jag haft väldigt svårt att förhålla mig till. 

Jag har nog lite ångest i blodet, det är i vilket fall som helst så jag brukar se det. Jag har och har haft panikångest, men skillnaden är att jag idag kan hantera dem på ett annat sätt. Jag vet vart mina gränser är (nästan iaf, det är en livslång läran iom att man ständigt utvecklas).

Jag har testat alla möjliga saker för att lindra min ångest, mindfullness, affirmationer (då ångesten ofta kretsade kring mig själv), att stänga den inne, att räkna saker runt om mig, att bara låta den vara, att försöka tänka logiskt. Ja, jag har testat varenda knep i de flesta självhjälpsböcker känns det som. Och trots att jag idag har kommit förbi min ångest till stor del, den finns fortfarande med mig och kommer nog alltid att göra. Men det är stor skillnad på att ha ångest och ha den väldigt ofta. Att se ångesten som ett misslyckande – gentemot att ha ångest någon gång ibland och veta att det är okej, varje dag är man inte på topp. 

Jag har kommit till den punkten att jag har ångest ibland, absolut det har jag, men den tar inte över mig, jag vet hur jag ska hantera det och jag vet att imorgon blir det bättre. 

Men jag tänkte idag dela med mig lite om de saker jag använt mig av för att komma ur min ångest. Och om du är som jag, och ser det som en typ av misslyckande när inget av någon annans tips fungerar på dig, försök släppa det. Vi är alla individuella individer, och knappt något som andra tipsat mig om har hjälpt, det är inte ett misslyckande. Det är ett tecken på att du måste hitta dina sätt, att du är helt fantastisk och har en alldeles unik personlighet och hjärna, precis som alla andra – vilket betyder att du måste hitta DITT sätt. 

I en panikattack så har det hjälpt mig väldigt mycket att känna marken under mig. För mig har det känts som att jag tappat verkligheten helt, jag har inte vetat vart jag är och det känns som att allt snurrar. Att då sätta ena handen på tex foten och andra på marken har fått mig tillbaka till rummet jag befinner mig i. Jag är inte borta, jag är kvar i rummet, jag är trygg. (Man kan även ta en annan kroppsdel och testa med flera olika. Ibland har jag gått igenom hela kroppen innan det gett effekt.) 

Jag har haft väldigt mycket hat gentemot min kropp, och har alltid fått tips om att stå i underkläder (eller fullt påklädd, eller naken, man väljer helt själv) och titta på alla kroppsdelar och säga att de är fina. Det har jag inte känt hjälpt för mig, det som istället hjälpte för mig var att försöka att inte kolla på kroppen alls. Att inte försöka intala mig själv att älska något jag då hatade, utan att bara släppa allt vad heter kroppskoll och på det sättet så märkte jag att ingen annan lägger värdering i min kropp och varför skulle då jag? Min kropp är fantastisk för att jag lever. That’s it. Istället för att titta på min kropp såg jag mig själv i ögonen och log. För om du ska stötta någon annan, inte tittar du väl på personens kropp? Du tittar personen i ögonen. Funderar inte knepet att se din kropp, prova då med ansiktet, se om det kan fungera. (Ibland ser man ju kroppen oavsett, och vi de tillfällena så sa jag (och säger) redan innan jag fick en skymt av mig att FAN VA BRA JAG ÄR, bara för att ha den tanken i huvudet redan ifrån början) 

Att våga vara ärlig – vet du hur du vill att andra hanterar din ångest? Säg då det! Jag har alltid intalat både mig själv och andra att ja vill minsann vara själv! Vill inte ha någon kram och vill klara mig själv! När jag istället vågade erkänna att nej, det som hjälper mig mest är sällskap, en kram och att prata om saker som är mer ”allmänna”, då fick jag oxå bäst hjälp. Och tro det eller ej – men ingen tyckte att jag var varken konstig, egoistisk eller krävande. Istället hade folk tålamod och kunde hjälpa mig på bästa sätt. 

Mitt sista tips är att inte se ångesten som ett misslyckande. Jag brukar alltid se det såhär: alla har vi olika svårigheter i livet, en av mina är min ångest. Varför är det ett misslyckande? Min bror har en annan svårighet, han har adhd. Det är något som han behöver lära sig att hantera och inte se som något dåligt. För det är det ju inte? Det är inget misslyckande. Ett brutet ben är inget misslyckande. Att behöva glasögon. Att ha ångest är inget misslyckande. Förstår ni hur jag menar? Att olika egenskaper och personlighetsdrag eller saker vi råkar ut för i livet är ett misslyckande. Det är erfarenheter och det går, det kommer bli bättre. Vi måste däremot lära oss att förhålla oss till det! 

/Teresa

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.

Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3