Det jag ska bli när jag blir stor är att vara ännu mer självsnäll

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan cirkulerade såväl från vuxna och vänner när jag var liten. I äldre ålder i form av frågor om jag ska plugga vidare, eller vad jag jobbar med. Känns det bekant?

Så länge jag kan minnas har jag vridit och vänt på vad just jag ska bli när jag blir stor? Jag har känt någon slags värdering från både mig själv och faktiskt samhället i vad jag gör.

Mina prestationer i gymnasiet har möjliggjort att jag kommer in på flertalet utbildningar. Det glädjer mig, men jag frågar mig själv om det var värt det? Mitt svar blir faktiskt…tveksamt. I gymnasiet kämpade jag med min anorexi, där prestationsångesten var en av flera faktorer till att jag insjuknade.

Åren därefter kom att kantas av ett långvarigt självskadebeteende och ätstörningar i andra former.

Det jag ska bli när jag blir stor är att vara ännu mer självsnäll. Mitt eget myntade ord ”självsnäll” är också mitt ledord. Får mig handlar det om att göra saker jag mår bra av. Att ta hand om mig själv. Prestera på självsnäll nivå. En nivå där balansen närvarar.

Om jag vill plugga vidare så ska det enbart vara med ett genuint intresse och med hjärta. Inte plugga på högskola för att ”alla andra gör det”. 

Det finns ingen lag om duktighet. Även om ordet duktig ofta cirkulerar i samhället. Det finns inget vackert i att leverera tills en stupar.

Men. Något som är väldigt vackert.

Det är att vara självsnäll!

/Josefin, 32 år från Täby

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under augusti månad fokuserar vi på framtid och prestation.