…hur kommer en ut som transperson i en cisnormativ värld utan att förlora personer en bryr sig om eller bli skadad?

Jag har alltid känt att jag inte riktigt passar in. Det har alltid varit något som har skavt, något som inte kändes rätt. Hur mycket jag än försökte passa in så kunde jag inte göra det, inte bland tjejerna och inte bland killarna. Och tro mig, jag gjorde allt för att passa in. Jag till och med ljög för mig själv, allt för att slippa känna att det var mig det var fel på, att jag var den konstiga, den som inte hör hemma någonstans. Allt det här fick mig självklart att må väldigt dåligt, att låtsas vara någon som jag inte var och att hela tiden gå runt med en inre konflikt och en ovisshet. För jag visste inte vad det var som var fel, jag hade inga ord att sätta på det. Så jag klandrade mig själv och tänkte att om jag bara försöker vara så som alla andra, försöker förändra mig själv så mycket som möjligt, så kommer allt bli bra. Jag kommer bli ”normal”. Jag kommer må lika bra som alla andra.

Det var inte förens efter att jag fyllde 20 som jag började få ord för det här. Min kunskap om trans ökade och jag började äntligen förstå att det inte var något inom mig som var fel, och att jag inte måste försöka passa in i tjej/kille facken. Att det finns otroligt många fler kön och ickekön än de två binära kategorierna man och kvinna. För mig blev det en process. En process att dels inse att de här känslorna inom mig var något som andra också har upplevt och något som hade en förklaring. Och jag kände mig lättad, för äntligen tillhörde jag en gemenskap och kunde jag sätta ord på det jag är: jag är ickebinär. Men lättnaden gick tyvärr snabbt över, för hur kommer en ut som transperson i en cisnormativ värld utan att förlora personer en bryr sig om eller bli skadad? 20 år tog det mig alltså att äntligen förstå min egna könsidentitet. Nu behövde jag bara berätta om den för alla andra.

Att ens behöva komma ut tycker jag är väldigt problematiskt, men tyvärr så behöver vi som bryter mot vissa normer göra det i denna värld som styrs av normer. För mig har det gått i etapper. Först kom jag ut för min dåvarande partner, för att sedan våga komma ut för vänner i slutna sammanhang och sen kom jag ut för familjen. Nu är jag öppen nästan överallt med min könsidentitet. Men om jag ska vara ärlig så har jag hatat att komma ut. Visst det finns fördelar, som att en blir validerad och att personer försöker sluta felköna en. Du behöver inte längre gå runt och låtsas vara något som du inte är. Men det finns även många nackdelar. Jag har aldrig blivit så ifrågasatt som när jag berättar om min könsidentitet, och det är riktigt jobbigt och ger mig väldigt mycket ångest.

Egentligen har jag inte ångest över att vara trans, utan tvärtom. När jag äntligen fick ord för vad jag är – transperson & ickebinär femme – föll allt äntligen på plats för mig. Jag hittade hem, hittade mig själv, igen. Jag vet att det inte är så för alla, men för mig var det så. Min ångest är snarare kopplad till hur andra, främst cispersoner, ser mig, tvångs och felkönar mig, osynliggör mig, skämtar på min bekostnad, förlöjligar mig, kränker mig, slår ner mig osv. Att leva som transperson i en värld dominerad av cispersoner ger mig ångest. Ger mig viss könsdysfori. Får mig att tvivla på mig själv igen. Får mig att vilja vara hemlig trots att jag inte mår bra av det. Får mig att ta emot felköning och andra kränkningar för att jag inte vågar vara öppen överallt. Får mig att må så dåligt psykiskt. Att aldrig få vara lika mycket värd som en cisperson, att aldrig få vara lika självklar som en cisperson. Att hela tiden få försvara sin existens mot cispersoner. Alltså vem skulle inte må dåligt av det här?

Men jag kan inte gå tillbaka till att låtsas vara något som jag inte är igen, det tar för mycket på mitt mående. Och jag anser inte heller att någon ska behöva dölja hur den är bara för att passa in i normen. Jag är äntligen säker på vem jag är, och nu när jag kan ge uttryck för det så mår jag även bättre. Om du har funderingar kring din könsidentitet osv så kan jag rekommendera dig att antingen prata med någon som har kunskap om transpersoner och olika kön och ickekön eller försöka läsa på själv på sidor som till exempel transformering.se. För mig har gemenskapen med andra transpersoner hjälpt väldigt mycket, att få mina känslor validerade och kunna ventilera med någon som är i en liknande situation.

/Josefine från Norrköping

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj#psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar vi på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning.