Jag har rätt att tycka, tänka och känna

Vad förändring betydde för mig

Förändring är ett ord som betyder olika saker för olika människor. Vissa tycker om när de ständigt sker förändring, de mår bra av att hela tiden få till sig nya saker, upplevelser eller människor. För andra är förändring något väldigt jobbigt, något skrämmande och otänkbart.

Så var det för mig. Jag kunde inte hantera förändringar, stora som små vad det än gällde. Det spelade ingen roll om det var att någon hade tagit min plats på bussen eller att en resa blev inställd, allt var sådär fruktansvärt jobbigt. Jag ville att varje dag skulle se likadan ut, att jag skulle träffa samma människor och få sitta på min plats i bussen på väg till skolan. Bara vetskapen om att det kunde ske förändringar gav mig ångest, bara tanken på att jag planerat något som kanske inte skulle ske gav mig ångest.

Jag hade så mycket ångest över detta lilla ord förändring att jag isolerade mig och vågade inte göra saker. Jag var så rädd för att släppa mina destruktiva tankar och handlingar, för skulle jag sluta med det så skulle det till en förändring. För jag trodde att om jag förändrar mina tankemönster och bryter destruktiva handlingar, vem skulle jag då vara? Vem skulle kunna älska mig då?

En förändring till det bättre

Men när jag stod där, vid busshållplatsen en dag i juli med min lila väska med alldeles för mycket packning, helt skräckslagen . Då visste jag inte att det jag skulle göra skulle förändra, förändra mig på så många plan. En förändring till det bättre. För jag skulle åka upp till Stockholm och umgås med människor jag aldrig träffat, människor jag inte visste om. Vi skulle bo tätt tillsammans och dela livets alla stunder. J

ag har nog aldrig varit så rädd som jag var då, när jag hoppade av bussen och skulle ta mig till Skatboet och Tilias sommarläger. De insikter jag fick om mig själv, det jag fick lära mig och genom kärlek, tålamod, kramar och att någon lyssnade så skedde en förändring i mig. Jag var någonting utan de där destruktiva, för framför mig stod de levande exempel på att det var värt att göra den stora förändringen, värt att kämpa mot de destruktiva och för livet.

Och grejen är svaret på den frågan var inte det jag hade tänkt mig. För när jag tog mig förbi den där värsta förändrings ångesten och bröt destruktiva vanor så fick jag svar på frågan. För vem jag skulle vara blev att jag skulle vara jag, jag skulle vara jag med alla mina fel och brister men jag var ändå jag. Vem skulle kunna älska mig då, jo jag skulle älska mig då. För genom den största förändringen i mitt liv så kom jag fram till mig själv, till den jag var och är. Jag lärde känna mig själv, eller snarare hitta tillbaka till den del av mig som jag tappat i allt det där hatiska och destruktiva.

Vad som än händer så är jag okej

Jag tycker fortfarande att vissa förändringar runtomkring är jobbiga men den största skillnaden är att jag lärt mig acceptera att det är okej att tycka det. Det är okej att tycka det är jobbigt att någon tar min plats på bussen, det suger men jag klarar mig rätt bra ändå. För jag är okej, vad som än händer så är jag okej, för jag har rätt att tycka, tänka och känna. För det fick jag lära mig under den där veckan i juli.

/Amanda (ungdomsbloggare)