”Jag vill bara få vara jag.”

Jag har tänkt mycket det senaste, på det förtryck som hbtq-personer upplever. Hela tiden, varje dag. Överallt.

Grejen är den att själv tillhör den gruppen. Jag vet inte riktigt om jag är gay, bi eller pansexuell. Vill nog inte riktigt bestämma det heller, mer än att jag inte är hetero. För jag är jag, vem jag än blir kär i.

Jag har i alla fall börjat tänka på och uppmärksamma hur mina systrar, bröder och alla däremellan faktiskt blir behandlade. Allt från att få frågan ”hur går det med killarna?” till att inte bli benämnd med rätt namn eller pronomen. När jag dejtar tjejer, vilket känns mest rätt för mig just nu, så är jag hela tiden orolig över att provocera någon. Få kommentarer eller kanske stryk.

När jag kysst en tjej har det mer än en gång hänt att en man ställer sig nära och tittar, eller vill vara med. Som om han har rätt till det?! Jag kan inte lägre blunda för det som händer i vårt samhälle. Jag blir arg och ledsen, ger mig in i debatter. Jag försöker att inte ta det personligt om någon säger något dumt eller beter sig homofobiskt, men jag kan inte det för det är personligt.
För att citera bästa Kakan Hermansson:

”HBTQ-personer lever liksom inte som straighta personer, även om ni vill tro det. Vi lever med mer psykisk ohälsa, självmord är mer frekvent. Vi kommer ut varje, varje, varje dag. Och varje gång vi kommer ut håller de flesta av oss andan. För att avgöra responsen. Är detta okej? Är jag liksom accepterad?”

Jag önskar så att hbtq-personer en dag ska ha samma rättigheter, men också samma möjligheter. Jag vill kyssa vem jag vill, skaffa barn med vem jag vill. Jag vill inte vara orolig för vem som ska acceptera mig och inte. Jag vill bara få vara jag.

/Linnea, 23 år från Malmö

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar vi på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning.