”Jag är en ickebinär transperson. Jag finns. Och jag har rätt att finnas.”

Jag kom ut som ickebinär via ett inlägg på Facebook

För ungefär 3 år sedan förstod jag att jag inte är en tjej. Egentligen hade jag nog undermedvetet förstått det långt mycket tidigare, då jag redan som liten kände mig annorlunda. För två år sedan fick jag ett namn på det jag är. Jag är en ickebinär transperson och mitt pronomen är hen. Jag är ingen tjej och har aldrig varit det heller. Jag är ingen hon, gumman, tjejen, dotter, syster eller kvinna. Men jag är heller ingen kille. Jag är ingetdera. Så är det bara.  

Jag kom ut som ickebinär via ett inlägg på Facebook för lite mer än 2 år sedan. Det var en enorm rädsla och jag kommer ihåg att jag tog ett djupt andetag, klickade på publicera och sedan stängde av både dator och mobil. Jag höll andan och det tog ett tag innan jag vågade sätta på mobilen igen. Jag hade flera missade samtal från min familj och många kommentarer på Facebook. Alla kommentarer var positiva och kärleksfulla, vilket var en otrolig lättnad. Min familj gjorde heller inte så stor grej av det, utan tog det bra. Jag kunde äntligen andas ut. Trodde jag.

Praktiken att säga rätt pronomen och inte köna mig som tjej

Tyvärr när det sedan kom till praktiken att säga rätt pronomen och inte köna mig som tjej, så gick det mindre bra. Faktiskt helt värdelöst om jag ska vara ärlig. Det är först idag, mer än två år senare som några använder hen som pronomen om mig. Min familj och släkt gör det nästan aldrig, utan det är i princip bara mina queera kompisar som använder både rätt namn och pronomen om mig. Min familj försöker i alla fall använda rätt namn, men de har mycket svårare för mitt pronomen. Jag antar att det beror på att de inte är vana vid hen som pronomen, men samtidigt har de haft flera år på sig att lära sig att säga rätt. Även om det känns ganska hopplöst, så hoppas jag att de en dag kommer att säga rätt. 

Det gör så fruktansvärt ont när människor, framför allt människor som vet mitt rätta pronomen, felkönar mig. Det är som att få en kniv i hjärtat varenda gång. Det gör verkligen så otroligt ont och jag är inte tillräckligt stark för att rätta när någon säger fel. Den här världen är inte så lätt att leva i som transperson. En blir felkönad var eviga dag, en kan inte gå på badhuset för att det inte finns något omklädningsrum för en, en blir tillsagd om en går på ”fel” toalett, en blir ifrågasatt om ens namn inte stämmer överens med ens kropp, en får en lektion i ”det finns bara två kön” om en säger att en är ickebinär och så vidare och så vidare. Listan kan göras lång över min och andra transpersoners vardag. Vi får kämpa så oerhört mycket, jag och mina medsyskon. Vi får kämpa varenda dag för vår rätt att leva, att vara dem vi är. Vi får kämpa för att få rätt vård och rätt hjälp. Vi får kämpa för att finnas.

Jag vet att jag inte är ensam i det här

Jag vet att jag inte är ensam i det här, att det finns så många fler som kämpar precis som jag, men jag kan ändå ofta känna mig ensam. Som att jag står ensam på en sida av ringhörnan, medan resten av världen står på andra sidan. Det känns som en fajt som är dömd att misslyckas, men jag kämpar på och tänker att jag ska vinna den här fajten, hur dåliga oddsen än är.

Är du transperson? Funderar du över din könsidentitet? Jobbar du som exempelvis lärare? Är du närstående till en transperson eller vill du bara lära dig lite mer om trans? Då är boken ”I mitt namn, en bok om att vara trans” av Moa-Lina Olbers Croall något för dig. Den innehåller intervjuer med flera transpersoner, men också råd, tips och en ordlista. Min intervju finns att läsa där, under namnet ”Hanna” (detta kommer att ändras till nästa upplaga). 

/Hannes

---

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar vi på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3