Ångesten minskar ju fler gånger du utsätter dig själv för det läskiga.

”Första gången jag upplevde en panikångestattack blev jag otroligt rädd. Det var som att ett monster tagit över hela min kropp. Jag kunde inte längre styra vad jag tänkte, kände eller hur jag agerade…

När jag var fjorton år fick jag diagnoserna anorexia nervosa och depression. Jag upplevde ångest dagligen och fick panikattacker i samband med måltider, när jag provade kläder samt andra kroppsrelaterade saker. Det enda som hjälpte i stunden var att vara destruktiv mot mig själv. Istället för att stå ut med ångesten flydde jag känslorna. Att självskada, träna och fortsätta äta destruktivt lindrade ångesten i stunden, men inte i längden… Det gick i onda cirklar och ångesten blev starkare och starkare ju fler gånger jag var destruktiv mot min kropp och mitt psyke. I fem år gick allting runt i den onda cirkeln. När jag hade ångest flydde jag och var destruktiv mot mig själv då det var det enda som fick allt att kännas lite lättare, för stunden. Jag visste varken ut eller in och mindes inte hur det kändes att vara helt ångestfri. Jag missade mycket i skolan och jag hade missat hela det “normala” tonårslivet. Att gå på fester, träffa killar och hänga med kompisar och sådant existerade inte i min ätstörda värld. Jag var för missnöjd med mig själv. Jag ansåg att jag var värdelös, ful och äcklig, för det var det som anorexin talade om för mig. Vem skulle vilja vara med någon som var så motbjudande som jag?

När jag var nitton år, och var inlagd på en ätstörningsenhet för fjärde gången var jag så trött på att mitt liv kretsade kring ångest kring mat, vikt och figur. Läkare, psykologer och sjuksköterskor fick mitt nittonåriga jag att inse att den enda vägen för att komma ur den ätstörningsassocierade ångesten var att stå ut i ångesten och gå emot anorexin. För att bli frisk behövde jag utsätta mig själv för det som jag var räddast för, nämligen att gå upp i vikt, och stå ut i ångesten. Dessa ord hade jag fått höra ända sedan min första ätstörningsbehandling, men då var jag mycket skeptisk och rädd. Men som nittonåring sörjde jag allt det jag missat under tonåren. Mitt vuxna liv skulle inte få förstöras av sjukdomen…

Under tiden på avdelningen började jag gå emot sjukdomen. Till en början var det fruktansvärt och jag ville fly. Men med hjälp av ångestnedsättande tabletter och stöd från mitt fantastiska team på sjukhuset och min familj klarade jag mestadels av att stå ut. Ibland föll jag tillbaka när ångesten var för stark, men då var det “bara” att stå ut vid nästa måltid. Det som all sjukvårdspersonal sagt till mig under hela min sjukdomstid visade sig stämma: “Ångesten minskar ju fler gånger du utsätter dig själv för det läskiga”. Det var verkligen ingen dans på rosor, och ibland följde jag sjukdomen, men majoriteten av gångerna stod jag ut i ångesten. Ångesten minskade faktiskt för varje gång jag gick emot sjukdomen, och till slut försvann den ätstörningsassocierade ångesten helt. Under den här tiden såg jag till att aldrig vara ensam under ångestperioderna, vilket underlättade.

Att våga be om hjälp är en viktig del när man har ångest. Enligt mina erfarenheter ska man aldrig vara ensam när en ångestattack är påväg. Mitt största tips är att våga stå ut och medan du har ångest ska du sysselsätta dig med något. Om det är för svårt att läsa, titta på tv eller prata med någon, testa att ta en isbit och håll i handen alternativt spola händerna i kallt vatten. Då kommer din kropp enbart kunna fokusera på det kalla och ångesten minskar. För mig blev stickning ett sätt för att distrahera mig från det jobbiga, vilket fungerade.

Idag är jag tjugo år och har inte haft någon ångest som är kopplad till mat, vikt eller figur på cirka tio månader, vilket är ett bevis på att ångesten faktiskt minskar med tiden. Idag är jag frisk från anorexin men får fortfarande ångest ibland, men den är numer kopplad till andra, mer friska saker som exempelvis skoluppgifter istället för min kroppsvikt. Men mina panikattacker är helt borta och det är tack vare att jag vågade stå ut i det jobbiga. Det går att bli fri från ångesten, även om det inte är enkelt så går det.”

/Linda, 20 år från Stockholm

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under april månad fokuserar vi på ångest.