Att skriva ’jag är gay’ var det läskigaste jag gjort, men också det viktigaste och bästa jag någonsin gjort för mig själv

När jag var 8 år gammal var det första gången jag någonsin haft en ”Crush” på någon och det var vår nya idrottslärare i skolan. Han var så snygg och så trevlig och jag såg verkligen fram emot de idrottslektionerna han höll. Jag kunde inte sätta ord på den känslan jag kände då men det var något jag aldrig känt förut. Jag märkte senare att flera andra tjejer jag känner samt på Tv:n och överallt, att de också kände som jag gjorde då för killar; men jag hörde aldrig några killar nämna att de kände så för andra killar.

Det var inte långt efter det jag lärde mig ordet gay och homosexuell, vilket jag inte relaterade till då för att det var ju något dåligt och roligt man ska skratta åt. Och det jag kände då var ju inte alls något dåligt och fånigt; det var ju en bra känsla. Jag försökte inte tänka på att jag kanske var homosexuell, men det fanns alltid en liten del av mig som gjorde det. Det var en tanke jag sköt upp tills jag snart var tvungen att komma till insikt om att jag faktiskt var homosexuell. Det var något jag inte ville erkänna för mig själv och argumenterade emot flertalet gånger i mitt huvud, men alla ”tecken på homosexualitet” hade jag. Det var svårt för mig själv att acceptera, för man vill ju inte vara den där man lärt sig hata, eller den som alla andra hatar. Det uppstod en stark ångest inom mig om hur jag skulle berätta detta för mina nära och kära.

Det var under första sommarlovet på gymnasiet jag hade det som värst med denna tanke, jag satt och grät i en hel månad, vilket jag nu i efterhand tror jag behövde för att komma till acceptans med att jag faktiskt var homosexuell. Jag slog upp videos på Youtube om hur man kommer ut och hur andra kommit ut till deras nära och hur dom reagerade, samt hur deras liv har varit efteråt. Den starka känslan av rädsla och stress över hur sina nära och kära skulle reagera på att man var homosexuell är otänkbar, men det allra läskigaste för mig var hur saker och ting skulle förändras hemma och bland min familj; det ända jag ville var att allt skulle kännas normalt, precis som allt var innan jag skulle komma ut.

Den första jag kom ut till var en gammal kompis jag lärde känna online som i sin tur motiverade mig att komma ut till mina bästa kompisar som jag träffar dagligen i person. Jag skickade ett sms till dom sent på kvällen och bara tanken på att skicka och skriva de tre orden ”jag är gay” var det läskigaste jag gjort, men också det viktigaste och bästa jag någonsin gjort för mig själv. Dom kunde knappast brytt sig mindre men dom var självklart väldigt glada för min skull. Nu kunde jag äntligen börja leva mitt riktiga liv och vara mitt sanna jag runt två människor åtminstone. Efter några tiotal svåra försök att komma ut till min mamma, vilken utspelades sig under en tidsperiod av två och ett halvt år, lyckades jag. Jag skickade ett sms till min mamma då jag visste att hon skulle vara borta en hel dag, vilket underlättade för mig då det har varit alldeles för svårt för mig för att göra det i person.

Jag hade min bästa kompis vid min sida när jag skickade det och fanns där för mig när jag behövde henne som mest. Jag grät och grät och kunde bokstavligen inte tro att jag nyss berättat för min mamma en hemlighet jag gått och burit på hela mitt liv, det kändes overkligt. Hon tog det väldigt bra vilket underlättade enormt. Jag skickade senare samma meddelande till min pappa sent samma kväll och visste att han skulle se det tidigt på morgonen när han vaknar. Ungefär en vecka efter detta så bad jag mina föräldrar att berätta för mina syskon eftersom jag själv var för rädd för att göra det.

Till dig som är HBTQ+

Kom ut till någon du känner dig säker vid och någon som du vet du kan lita på.

Att komma ut ska alltid ske på dina egna villkor och ingen annans. Du får ta hur lång tid på dig som du känner att du behöver och vill för det är dig det handlar om.

Om det är för svårt att komma ut till någon i person, skicka ett meddelande via telefonen. Om det är det enklaste sättet för dig att komma ut på, gör det. Så länge du får meddelandet ut så spelar det absolut ingen roll, för det är dig detta handlar om.

Var alltid dig själv, även om du tror folk dömer dig. Det kommer människor alltid göra oavsett och sen bryr människor sig inte lika mycket som du kanske tror!

/Frank, 19 år från Bro

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar vi på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning.