Jag kände mig ensammast. Ensam med mina demoner

Vad ensamhet är för mig är en stor fråga. Det omfattar så otroligt mycket.

Att känna sig ensam eller utanför är en av de värsta känslorna. Att vara i ett rum fullt av människor men ändå känna sig ensammast i världen. Att vara i en grupp av människor men ändå känna sig utanför. Att aldrig få känna att man hör till något, utan bara vara dendär utanför.

Ensam är bland det jobbigaste att känna sig. Utanför alla sammanhang. Att känna att vad man en gör så blir det fel. Vad man än säger så blir det fel. Att känna sig konstant utanför vad det än handlar om.

Att känna den känslan blir jobbigt då jag minns alla år jag spenderade utanför. Då jag minns alla år jag var ensammast i världen. Att behöva minnas tiden jag spenderade själv. Det är inte en tid man bara glömmer bort. För att vakna varje morgon och veta att ännu en dag ska jag spendera krigandes mot mina demoner helt ensam. Sånna dagar kommer fortfarande och dom dagarna är ett helvete.

Jag vill inte minnas. Men jag gör det ändå. Jag var ensam mot världen. När jag var 11år tog jag till att självskada. Redan 11år gammal. Jag kände mig ensammast. Ensam med mina demoner.

Jag var alltid ensam. Utanför. Och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag kan inte beskriva med ord vilken smärta det innebar.

/Alva, 19 år från Gävle

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet.