Du som aldrig gråter, aldrig vågar svara att det inte är bra

Du är så stark. Du som aldrig gråter, aldrig vågar svara att det inte är bra. Aldrig vågar kramas när hjärtat skriker. Aldrig låter andra se innanför. Du är så stark.

Du är så stark. Hur många gånger har jag inte hört det, sagt det till mig själv och till andra. Du är så stark. Länge har jag tänkt att det är något fint, något att stanna kvar i och sträva efter. Något att vara stolt över. Jag inser nu hur mycket det begränsat mig, hur mycket det begränsar mig. Du är så stark. I benämning att klara av saker, att stå rak i alla stormar och klara mig ur saker. Själv. På egen hand. Ensam.

Att vara stark kan innebära så mycket olika saker, för mig finns det olika betydelser. Jag tror inte att det är något negativt att klara av saker själv eller att uppleva sig själv som rustad och stark. Men däremot tror jag det blir fel när stark används som ett förstärkande ord av självständighet och därmed också en spädning av dagens ensamhetssamhälle där vi alla ska vara starka och klara allt själva. För vad händer med oss när vi ska vara starka, klara allt själva och livets vardag inte helt går ihop?

Som kampanjen heter så bär vi alla på något. Vissa människor bär på mer och andra mindre. Men alla bär vi något. Och ingen kan ta det ifrån oss. Så varför försöker vi ständigt göra det? Varför ska vi sträva efter att trycka undan, vara ”stark”. Vem vinner på det? Ingen endaste själ. Jag är och har länge varit trött på att stanna i ensamheten, välja självständighet när själen skriker nej. Har inte förstått att stark varit samma sak som självständighet. Inte sett mönstren. Jag ser nu. Jag ser så tydligt. Och jag hade önskat att tårarna kunde få rinna i sekunden de bränner. Att svaret skulle vara ärligt om någon frågar hur en mår, oavsett. Att vi visade varandra medmänsklighet på en annan nivå. Men där finns en hake; Argumentet ligger i att ”jag drar ner andra”, ”dödar stämningen” och så vidare. Men om vi verkligen tänker på vad det betyder, vad det innebär och varför det upplevs så, kommer vi se att det handlar om mönster. Invanda mönster. Det anses negativt att vara ledsen inför andra då du drar ner andra, men handlar inte det egentligen om den andres känsla? Att hen inte lärt sig skillnaden på sympati och empati?

Jag tänker inte att det är sunt att prata om att en mår dåligt och allt kring det med allt och alla eller allt för ofta, en depression till exempel är ett sjukdomstillstånd där en behöver mer hjälp. Jag syftar till det vi alla känner, bortkopplat diagnoser och sjukdomar. Med andra ord, den psykiska hälsan i stort, alltså livet. Jag tänker att om vi tillåter oss själva att känna i stunden så kanske det i slutändan blir en förändring. En samhällsförändring som innebär att vi förstår skillnaden på empati och sympati, och därmed kan se andra utan att själva dras ned i deras känslor och där det då blir okej att låta tårar rinna när de bränner eller skrattet bubbla när det kommer. Att göra alla känslor lika värda. Respekterade. För varje människa bär dem, har dem och känner dem. Men varför syns det aldrig?

Du är så stark. Du som aldrig gråter, aldrig vågar svara att det inte är bra. Aldrig vågar kramas när hjärtat skriker. Aldrig låter andra se innanför. Du är så stark.

Du är du. Som aldrig gråter, aldrig vågar svara att det inte är bra. Aldrig vågar kramas när hjärtat skriker. Aldrig låter andra se innanför. Du är du.

Ser ni skillnaden? Du är så stark; sätter en stämpel, hård och bestämd. Det finns en sån förväntan i de orden, att vara något en inte är eller kanske vill vara. Medan, Du är du; berättar om någon, om ensamheten någon befinner sig i. Den talar om känslor men utan skal. Ser ni skillnaden? Förstår ni vad det innebär?

Om vi tillåter tårar. Skratt. Allt. Kanske blir de då i slutändan mer hanterbart. Mer vanligt. Kanske det i slutändan blir en del av ett nytt mönster, en ny struktur. Där det är okej att gråta om en är ledsen och okej att skratta om en är glad. För jag vill ut, fram. Spräcka skalet. Låta tårarna rinna fritt när själen har ont, och skrattet bubbla fritt när själen känner lycka. Jag vill låta det vara för vad det är. Sluta att göra mig själv mindre. För jag passar inte i den boxen jag själv och andra sätter mig i. Vill inte vara där. Så jag bär på viljan att ställa mig upp och kliva ur boxen, men frustrationen över att hamna tillbaka i den gång på gång. Jag bär på ett hjärta som skriker efter förändring för att få plats, för att alla ska få plats. Jag bär på tårar som bränner men aldrig får komma ut.

Jag bär på livets allt. För jag är en del av livet och därmed en del av att bära på och känna känslor. Alla bär vi på något. Alla. Och det är så okej. Vi är helt okej.

//Anonym

---

We all carry something är en serie inlägg där personer har delat med sig av sina erfarenheter – om det de burit på, när de förstod att något inte stod rätt till och hur de tar hand om sig själva idag.