Dubbelheten i att bli ung vuxen

Du är vuxen nu, säger de till mig när jag uttrycker att jag inte kan eller klarar av det som förväntas av mig. Över en natt lämnades jag ensam att klara av och förstå, utan stöd och förståelse från omgivningen. Anhöriga som verkar tro att om de bara upprepar att jag är vuxen så klarar jag av det där jag inte kan och förstår det jag aldrig lärt mig. Men jag känner mig som bambi på hals is – men utan någon som håller mig i handen.

Jag längtade efter att bli vuxen, bli myndig och klara mig själv, men jag förstod inte hur ensamt det skulle kännas och hur ensam jag skulle bli. Det var som att det fanns en magisk gräns där kunskap skulle komma till mig utan att jag hade den i mig, där jag skulle vara allt och lite till för mig själv.
När jag berättade om ångesten fick jag höra att “nu är det som det är”, jag ville skrika att jag vet och att det inte är problemet. Min önskan om stöd tolkades som ovilja att ta ansvar, eller ovilja att inse att jag nu var vuxen, men det var aldrig fel på min förståelse, det var fel på samhällets syn – vi matas med att vi ska be om hjälp men när vi gör det så vill vi inte vara vuxna nog? Jag önskade inte att någon skulle bära mig, jag önskade att någon skulle gå bredvid mig, jag ville bara inte bli lämnad ensam i den värld jag ännu inte hade lärt mig att navigera. Att bli utan stöd från en dag till en annan, bara för att siffran ändras och en på pappret blir vuxen betyder inte att hjärnan och kroppen automatiskt hänger med – vi människor fungerar inte så. 

När jag var 18 år längtade jag till att fylla 20 år, för kanske då skulle känslan av vuxen infinna sig, den där upplevelsen av trygghet i livet? Av att ha koll och kunna saker. När jag fyllde 20 år och den inte fanns längtade jag tills jag var 25 år, för kanske då kommer den.. men inte då heller, så jag tänkte men 27 då? Det ska ju vara året då “allt händer”, men nej inte då heller. Okej 30 år, det måste vara den magiska gränsen.

Det räcker att hantera övergången

Nu är jag 30 år fyllda och har jag koll på allt? Kan jag allt? Nej, självklart inte, för det handlade aldrig om det egentligen, det handlade om press och stress med bristfälligt stöd. Det finns också så mycket förväntningar på en, att du ska plugga på universitetet, resa och upptäcka världen, bygga en karriär, träffa en partner, planera hela din framtid.. och så vidare. Som att hela livet bestäms och formas under en period av några år? Ingenting är ständigt, allt är föränderligt och kan utvecklas, så varför ska en ha en bestämd och färdig plan innan halva livet ens gått? Jag tänker att det räcker att hantera övergången det innebär att inte längre vara barn, för den är verklig och den är inte alltid enkel. 

Jag minns att jag grät på kvällen när ingen såg för att jag saknade tiden då jag räknades som bara ung, samtidigt firade jag friheten i att vara vuxen och få bestämma över mig själv.

Ingen pratade med mig om ambivalensen i att bli vuxen, och när jag uttryckte det möttes jag med hårda ord om att det är som det är – så jag tystnade och tänkte att det är nog bara jag, det är nog mig det är fel på. Jag kände mig så liten och så stor samtidigt, en del av mig ville krypa upp i en trygg famn och en del av mig ville bryta mig loss och vara sådär vuxen och självständig, men jag visste inte vilket jag skulle välja så jag landade i ångest. Ångest över tiden som var förbi och ångest över tiden som skulle komma. Samtidigt fanns ju där längtan, hoppfullhet och styrka – jag kunde bestämma själv – tänk.

The View Between Villages

Jag tänker på en låt av Noah Kahan: The View Between Villages, där han sjunger om att vara tillbaka mellan två världar, musik är så tolkningsbart och betyder så olika för oss, men jag tänker att för mig kändes mellanlandet lite som att vara “back between villages” att längta efter något samtidigt som en saknar något. Ytterligheter som möts och står still och rör sig på samma gång. Det kan göra ont, skava och tära på en, inte för att en inte är vuxen nog, inte för att en gör något fel, men för att bristen på kunskap och stöd kan skapa känslan av ensamhet och upplevelsen av att behöva bära allt själv. Som ung vuxen behöver en också stöd i övergången, för det är inte lätt, varken biologiskt eller praktiskt. Jag vill säga det tydligt: Det är inte dig det är fel på, dina reaktioner är helt rimliga i den övergång du befinner dig i, det är samhällets strukturer som sviker genom att inte förstå att du också behöver stöd, kunskap och förståelse. Du behöver inte bära allt själv. Du behöver inte bära allt själv.

/Evelina, Tilia