Ensamheten lämnades i mig, stor som ett hav.

Kontraster.

Det kändes som att jag var överallt – men samtidigt ingenstans. Jag sprang bara runt, allt i ett försök att fly den ångest jag bar på.

Jag kände mig både ensam när jag var själv. Men också ensam trots att jag hade många människor runt om mig. Den känslan genererade nog i att jag flydde. Ständigt på väg, i en flykt från mig själv. Ensamheten lämnades i mig, stor som ett hav.

Jag har sedan jag lärde mig gå beundrat sårbarhet. Att vara äkta. Genuin. Ärlig. På riktigt. En gåva hade i mig själv, men som jag tappade bort i strävan av att bli något annat.

Kanske var det också frånvaron av jaget som skapade en sån enorm ångest, en känsla av utanförskap i min egna kropp. I mitt innersta själsliga rum.

Hopplösheten etsade sig fast i min kropp. Likväl i min själ just för att jag förstod att jag behövde bli vän med hon jag avskydde mest, för att kunna nå mig själv. För att bli på riktigt. Autentisk.

Jag kände mig liten och hjälplös, när jag varje dag slets med att gå min egna väg. Min egen väg, eller följa andra.

Kontraster.

Till nu. När ensamheten kan vara något av det vackraste jag vet. När jag känner trygghet i min inre kärna. I det som är jag.

Jag känner mig trygg när jag får landa med mitt tankspridda inre. Så som en lördags förmiddag i soffan med en tillhörande kopp kaffe i min hand. Själv men inte ensam. Med tankar och känslor om livet. För även dom har jag accepterat som en del av mig. Delar av mig som jag numera ofta längtar efter. Tillfällen som jag kan njuta av. Som jag faktiskt kan säga att jag älskar. För jag behöver inte fly, när jag tillslut vågar vara allt jag är. På riktigt.

/Anonym

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet.