Ilskan vi bär på behöver inte gömmas

Jag bär med mig den överallt. Ilskan. Den ligger där och gömmer sig under ytan, och visar sitt ansikte ibland. Som en eld stiger den och sprider sig i alla delar av min kropp, tills den når mitt huvud och allt försvinner och ersätts av en storm. 

Ilskan. Den har jag samlat sedan jag var liten. Den har jag burit på och gömt ända sedan jag utsattes för min första mobbning. Den har jag samlat och burit på, men aldrig sagt något, alla de gånger som en vuxen person har ignorerat mina rop på hjälp. Den har funnits där då min självkänsla har varit trasig och splittrad i tusen bitar. Den har funnits där alla gånger personer runt omkring mig har försökt att trycka ner mig. Den finns. 

Nu är jag trött och min ilska ligger och sover. Jag måste väcka den snart och använda den till det enda nyttiga. Att omvandla den till energi. Energi och vilja att förändra och förhindra. Att hjälpa. Hjälpa andra som upplever och har upplevt samma saker som jag har. Visa att det faktiskt finns vuxna personer här i världen som bryr sig och som vill hjälpa till. Att den där ilskan som vi går och bär på inte behöver gömmas, att den kan släppas fri. Att vi kan släppas fria. 

/Josefine

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Behöver du stöd, läs mer här.