Jag älskar att vara ensam men hatar att känna mig ensam

Ensamhet för mig är något som är viktigt då det är en stund jag tolkar som att vara på en fin plats helt själv med musik och bara stämmer av med sig själv hur man mår men ensamhet och utanförskap är något helt annat där kommer tankarna och funderingar, frågorna som ofta kommer upp för mig är ”vill ingen vara med mig ?” ”varför är inte jag som alla andra?” ”varför känner jag som jag gör” ”är det fel på mig för att jag inte är hetero?” Jag älskar att vara ensam men hatar att känna mig ensam!

Jag minns inte så mycket av låg och mellanstadiet i skolan men jag kommer ihåg hur många i min klass snackade skit om mig precis bakom min rygg, jag fick lappar i bänken där det stod ”är det inte dags att du bantar snart” ”ingen tycker om dig” eftersom att jag var så tyst så vågade jag varken säga till någon eller visa att jag blev ledsen, inte ens mina föräldrar visste. vilket gjorde att mina känslor trubbades ordentligt.

När jag började högstadiet minns så tydligt hur jag låste in mig på toaletten och sa till mig själv i spegeln ”Emilia, du kan inte säga till någon hur du mår, det är inte okej att må dåligt ryck upp dig” då var det både hemskt och skönt att vara ensam, jag ville så gärna vara med dom andra men jag klarade inte av det.

Jag gick till kuratorn 1 gång varje vecka och det va den bästa timmen på hela veckan att få sitta där ensam och inte behöva tänka på ett speciellt skolämne så kunde vi prata om vad som helst men inte om mitt mående för jag sa bara att jag mådde bra och gav ett leende för jag kunde inte säga att jag mådde dåligt för de ansåg jag då som att visa sig svag.

En dag träffade jag en kvinna som såg rakt genom mig vilket jag idag är så glad och tacksam över men just då tyckte jag bara att hon var jobbig som bara pratade skit. Vi pratade allt oftare och oftare och jag kände en trygghet i henne som gjorde att jag vågade berätta allt för henne och hon betydde så mycket för mig. Jag minns en mening hon sa till mig när jag inte alls ville leva ”om du inte kan leva för din egen skull just idag, lev för mig idag  men en dag kommer du inse att du måste leva för din skull” det tog ett bra tag för mig att förstå vad hon ville säga med det men idag förstår jag precis vad hon ville säga med den. Helt plötsligt kände jag mig inte så ensam längre.

Av hela min resa har jag lärt mig att oavsett vad det gäller så ska man gå efter vad hjärtat och magen säger. Det största klivet enligt mig är att man måste bevisa för sig själv att man behöver räcka ut handen efter hjälp!

/Emilia, 17 år från Fagersta

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet.