”Jag är trött på att samhällets normer alltid ska skava någonstans, allt ifrån kärlek till ångest och kroppsideal.”

Ibland undrar jag varför jag försöker leva som att jag var straight fast jag inte är det. Jag skäms verkligen inte över mig eller min flickvän. Jag skäms inte över oss. Jag vill att hela världen ska se hur mycket jag älskar och uppskattar henne. Jag vill att alla ska veta hur lycklig jag är. Jag skäms mer över att jag har ångest än att jag är homo. Men ibland så går det på automatik. Ibland blir jag rädd för vad människor ska tycka om jag säger att min sambo är en hon, eller när jag rättar människor som antar att min partner är en han. Jag vill inte verka som att jag skäms men jag vill heller inte höra att det är modigt att våga säg det. Jag vill bara få vara jag.

Jag har alltid tyckt att det är jobbigt med nya människor, den sociala biten har i många år gett mig stark ångest. Det krävs mycket av mig att bara introducera mig och småprata. Att sedan känna att jag måste överväga vad jag ska säga om personen frågar om min partner. Genast rör sig miljoner tankar och känslor på insidan. Eftersom att jag inte skäms så brukar jag alltid berätta att min partner är en hon eller att jag rättar personen om hen väljer att anta att Emelie är en han. Sen då, sen kommer de ofta en reaktion, antingen positiv eller negativ. Det är just den reaktionen jag vill slippa, jag vill inte att människor ska reagera över vem jag älskar, göra en stor grej av det. Det spelar ingen roll om det är ett stort leende och kommentaren ” vad modigt av dig att säga det” eller att personen rynkar på näsan och säger ”jag förstår inte hur du kan välja att leva så” .

Nej det är inte modigt, det är i så fall lika modigt av dig att berätta att du är gift med en man och har 2 barn. Och nej det är inget val, kärlek är inget val. Visst att jag och min flickvän valt varandra som individer, men jag valde inte att bli kär i just henne. Precis som du inte valde att bli kär i din man. Jag är liksom en helt vanlig ovanlig unik människa, som alla andra.

Jag har inte mått såhär bra på många många år. Mycket tack vare den trygghet och kärlek som jag får varje dag av den mest fantastiska människan i världen. Inte för hennes kön utan för henne som individ men allt som hon är. Jag har aldrig varit såhär lycklig någonsin, och då är det så stört att jag inte får vara det utan att samhällets normer skaver lite. Jag är lite trött på att samhällets normer alltid ska skava någonstans, allt ifrån kärlek till ångest och kroppsideal.

Kärlek är kärlek oavsett kön eller ickekön.

Jag vill bara vara jag, men allt som jag är. Med min ångest och med min flickvän.

Så ett extra tack till Tilia för att jag får vara jag, med både min ångest och min sexuella läggning. ❤️

/Amanda 22 år från Kalmar

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juni månad fokuserar vi på HBTQ+, könstillhörighet, identitet och sexuell läggning.