Jag insåg för bara några år sedan att ångest var den smärtan jag känt sedan jag var liten.

Den där ångesten, den som kan göra så fruktansvärt ont, som kan kännas som den värsta smärtan man upplevt, den som många lider av och som nog alla någon gång upplevt. Den där ångesten som jag lidit av i flera år. Som uttryckt sig på olika sätt och som lett till olika saker. Den där ångesten som jag fortfarande har men numera kan hantera på ett icke destruktivt sätt som därmed inte skadar mig. Panikångesten som finns där fortfarande men som inte längre tar över mitt liv. Det går att lära sig andas rätt, att lugna ner sig själv och ta sig igenom panikångestattackerna! Men det viktigaste med ångesten är att hitta sina egna strategier för att hantera den, prata med någon om det och att söka hjälp! Det blir bättre, Jag lovar ❤

Jag insåg för bara några år sedan att ångest var den smärtan jag känt sedan jag var liten. För när jag var liten förstod jag inte att jag led av ångest. När jag började skolan kom prestationsångesten som fick mig att gråta vid varje prov eller redovisning för att mina krav var ohållbara. När jag gick på gymnastik och fotboll var det prestationsångesten som fick mig att intala mig själv att jag var dålig. 

När jag sedan var 14 upplevde jag min första panikångestattack och trodde jag skulle dö. Det var det värsta jag upplevt.

När jag var 15 blev jag sjuk i anorexi, under den perioden hade jag ångest varje dag, över mat/utseende/vikt ca 20 h av dygnet och panikångestattackerna upplevde jag varje dag. 

Jag var 18 år när jag blev frisk från anorexian men ångesten fanns kvar och finns kvar även idag men den stora skillnaden är att jag tar kontrollen över ångesten idag, ångesten tar inte kontrollen över mig.

Det viktigaste för mig har varit att inte definiera mig själv med ångesten. Jag lider av ångest punkt. Men jag är inte min ångest. Jag är fortfarande Julia.

Under mina år med ångest har jag fått byta läkare och psykolog fler gånger än jag kan minnas, för tyvärr fungerar inte vården som den ska. För ofta jobbar man(enligt mig) inte med ångesten i grunden utan man jobbar med hur den tar sig i uttryck, det vill säga det man ser utåtsett. Jag skulle dock alltid rekommendera att söka hjälp, för när man hittar rätt är det guldvärt och jag lovar ensam är inte stark! Så våga ta emot hjälp våga säga att du har ångest när någon frågar hur du mår och våga säga högt till dig själv: Jag är inte min ångest, ångesten definierar inte mig, jag är mig själv, med eller utan ångest!

/Julia, 19 år från Höganäs

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under april månad fokuserar vi på ångest.