”Jag kunde liksom inte prata för mig för jag hade inget jag var bra på…”

När jag började skolan var jag riktigt duktig, en såndära som fick gå specialgrupp för jag kunde läsa och stava mycket bättre än de andra. Kul, tyckte min omgivning, speciellt vissa delar av min släkt.

Men när jag började mellanstadiet hände något, jag tappade fokus, kunde inte sitta stilla o koncentrera mig, humörsvängningar och jag slutade bry mig om hur skolan gick. Det enda som var kul o där jag kunde fokusera var i de praktiska momenten. Jag har haft svårt för att ta för mig, inte vågat gå fram till folk om jag inte vetat att jag var accepterad eller omtyckt, även då var jag osäker och väntar oftast på att de ska bjuda in mig till en konversation eller aktivitet.

Såhär har det varit i hela livet, inte endast i skolan. Jag har alltid haft sjukt dåligt självförtroende och i princip hatat mig själv från topp till tå. Detta har yttrat sig i sociala sammanhang och även i fotbollslaget jag spelade i. I början var jag en av de bästa i laget, tills vi kom upp i åldrarna och jag kände att jag inte dög, likadant på idrotten i skolan, varför skulle jag ens försöka göra något när jag ändå inte var bäst eller ens skulle lyckas?

Efter gymnasiet hade jag svårt för att få ett jobb, jag kunde liksom inte prata för mig för jag hade inget jag var bra på och jag hade inga bra egenskaper. Så istället för att söka jobb och göra saker för att kunna blir självförsörjande så började träna mer för att kanske kunna bli någon som betydde något iallafall i laget.. jag blev en som startade i A-laget, jag var med och tog upp oss flera divisioner och jag fick mycket beröm, tills jag en dag blev satt på bänken, så sjönk jag igen. Så jag började träna ännu mer, vilket resulterade i att kroppen formades därefter, jag fick mycket komplimanger om hur vältränad jag var och det stärkte mig enormt, jag hade hittar något jag var rätt bra på. Så jag sökte till en idrottsfolkhögskola i Sthlm, kom in och flyttade. På denna skolan tränar motionär – eliten, landslag har läger där och när jag kom upp dit och såg hur de tränade så tog jag efter dessa personer. Jag drog även ner och uteslöt en del av maten för att kunna prestera på bästa möjliga sätt, till slut var träningen och maten allt jag tänkte på, jag isolerade mig i min lägenhet, tränade 3 gånger om dagen och åt kanske en gång och jag sov ingenting. Mitt humör gick från glad, pigg och sprallig till att vara arg, irriterad och trött hela tiden. Jag fick höra av en kompis att jag behövde hjälp, det gick ett tag tills jag insåg detta och då flyttade jag hem till mamma, som ringde vårdcentralen för att få göra tester om hur kroppen mådde o att ev bli skickad vidare till psyk/ätstörningsenheten. Vårdcentralen såg inget fel mer än att jag bara behövde äta lite mer, enligt dem. Vi tog då kontakt med ätstörningsenheten själva, de hade fullt och jag fick vänta ytterligare 3månader. På dessa 3 månader hann jag gå ner 30kg och när jag väl kom till ätstörningsenheten fick min behandlare en chock och sökte plats direkt på sluten avdelning och tog med mig till läkaren. Där och då sa läkaren att jag behövde läggas in och hade jag kommit någon dag senare så hade jag kanske inte levt. Jag blev diagnostiserad Anorexia nervosa, lades in och var där 3 månader, kom hem och började om, åkte in igen ett år efter, även då i 3 månader. Efter dess har jag inte gått tillbaka, men går fortfarande hos min terapeut och jobbar med mig själv och utreds nu för någon alternativ diagnos som funnits sen jag var liten. Idag är jag 28år och kämpar fortfarande med tvång inom träning och ångest på grund av mat och annat, men jag ska fan bli frisk!

Det jag vill säga är att om vården nekar en så ligg på dem, var klara med hur ni mår och att ni verkligen behöver hjälp! För mig tog det för lång tid enligt mig och min terapeut förstod inte varför jag inte fick tid tidigare, hon är guld värd för mig och hon räddade mig! Det finns människor där ute som ser och förstår, så bara kämpa på för era rättigheter.

Ta vara på er, man har bara ett liv och med rätt hjälp är det värt att leva trots de mörkaste dalarna.

/Frida, 28 år från Karlskrona

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under maj månad fokuserar vi på ätstörningar.