”Jag ska inte bara bli frisk, jag vill bli fri också! En kamp som är värd att ta sig an varje dag.”

Det fanns en period i mitt liv då jag mådde väldigt dåligt. En period där jag gick vilse och tappade bort mig själv helt och hållet någonstans mitt i all förvirring. Jag var tretton år när jag diagnostiserades med Anorexia nervosa. Jag var tretton år när mina tankar tvångsmässigt och konstant kretsade kring mat, träning och hur jag skulle lyckas förbränna de kalorier jag fått i mig efter att ha ätit. Jag var tretton år när jag blev vilseledd in i en sjukdom som aldrig skulle bli nöjd. Den skulle uppge sig för att vara min bästa vän, och jag skulle tro på det. Men aldrig skulle den säga ett endaste gott eller uppmuntrande ord till mig. Allt den hade som avsikt att göra var att bistå med en falsk trygghet som skulle föra mig längre från mig själv och längre från de jag älskar.

Under denna perioden av mitt liv kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig att hitta tillbaka till livet, det liv som pågick som vanligt där utanför sjukhusets fyra väggar. Jag trodde slutenvården var den plats där jag skulle spendera resten av mina levnadsår.