När jag tittar tillbaka på bilder ser jag sorgsna ögon

Jag skulle beskriva mig som en lugn, glad och omtänksam själ med mycket tankeverksamhet och ett själsligt djup. Jag trivs bäst i naturen med mina gröna vandringsbyxor eller i sammanhang där jag får stötta andra människor. Tillsammans helt enkelt <3

Vad bär/har du burit på?

Som liten kände jag mig ofta fel, jag hade svårt att passa in och kände mig mest ensam och utanför. Jag utvecklade tidigt ett självhat som ledde till än mer tunga känslor. Mycket otillräcklighet, skam och en otrygghet in i själen. Jag vet att jag alltid kommer bära med mig det jag varit med om och tänker att det kommer påverka mig olika mycket i perioder, men medvetenheten och acceptansen i det är en frihet, det som gör det hanterbart. 

Vad fick dig att förstå att du bär på något, att det rörde sig om en ohälsa? 

Jag har alltid sett mig som en glad person, men när jag tittar tillbaka på bilder ser jag sorgsna ögon och halva leenden. Aldrig från själen. Jag har egentligen alltid mått dåligt men som tonåring fick jag ord för det, när jag hamnade inom vården. När jag visste vad det var började jag läsa på om psykisk ohälsa och blev med åren mer och mer medveten om mig själv och konsekvensen av det jag bar på. 

Vad gör du idag för att ta hand om dig/när och om livet känns?

Idag har jag med hjälp av Tilias Beyou material byggt upp en stadig självkänsla och en grundtrygghet. Jag har lärt mig att känslor inte gör ont i all evighet, det kan kännas som att en ska gå sönder i ena stunden men sen skratta så magen gör ont i nästa. Det är inte svart eller vitt längre, det är livets alla färger. Den lärdomen har gjort att jag idag kan låta känslor finnas och jag kan andas trots dem. I tyngre perioder/dagar försöker jag lyssna extra på mitt inre, tar tid för mig själv, ut i naturen eller en biltur och andas. Viktigast för mig är att lyssna inåt, alltid lyssna på mitt hjärta, för så länge själen ler så vet jag att jag kan hantera livet. 

Det kan låta så enkelt och som att det ”bara” är att göra det, men att våga släppa kontrollen och låta någon komma innanför min självständighetsmur var den största sten jag hittills släppt från min livsryggsäck. Jag har full tillit till mig själv, och att jag en dag lyckas släppa fler stenar, oavsett när det sker. För jag tycker livet är så mycket lättare när jag inte måste vara ensam med det som gör ont. Ingen måste vara ensam. Det finns någon själ för alla, någon som alltid lyssnar. För dig. För mig. För oss alla <3

//Hanna 

---

We all carry something är en serie inlägg där personer har delat med sig av sina erfarenheter – om det de burit på, när de förstod att något inte stod rätt till och hur de tar hand om sig själva idag.

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3