Tankar om återträffen 2016

Det kändes som att jag kom hem i fredags, och att jag aldrig lämnade Skatboet för fyra månader sedan. Den trygghet jag kände i somras fanns genast där, och varken skratten eller kramarna var långt borta. Vi började där vi slutade i somras, men har nu skiljts åt igen efter återträffen 2016.

Nu har vi alla sagt hejdå åt ännu en gång och åkt hem på riktigt, men det helgen gav oss bär vi inombords och tar med på våra kommande utmaningar. En Tilia-återträff handlar inte om att se vem som har kommit längst, bevisa för ledarna att ett visst antal steg har tagits, eller känna ett tvång att prestera – återträffen handlar om att få andas in lägerenergin, njuta av livet och få ytterligare små verktyg på vägen framåt. Även om det på hemmaplan är svårt att se, så har vi alla gått framåt sedan i somras, och mycket är tack vare lägret.

Dagarna har gett oss ont i magen av skratt när ledare Adam visat upp sin nya talang att prata norska, vilket även fick oss att se en hel säsong av en norsk ungdomsserie på kvällarna. Vi har fått besök av Sofia Lilja som pratade om positiv och negativ energi som fyller oss, samt av Marie från Polstjärna, och ledarna har haft föreläsningar precis som innan men schemat har varit mindre fyllt än i somras. Vi har fått koppla av och ta det lugnt, även om kallbadandet var ganska pulshöjande!

Något av det som fastnade mest hos mig var det Annso delade med sig av sin väg tillbaka. Hon bekräftade den oro som vi nog alla känner över hur vi var och en ska våga gå mot våra drömmar och mål. Det är svårt att gå mot något okänt, och det som är tryggt är tyvärr det negativa i våra bagage – för att må dåligt är vad som är välbekant!

Tanken på ett mål som man har ger känslor, som väcker nya tankar och som tillsammans påverkar oss att ta ett beslut och göra något som antingen tar oss framåt eller bakåt. För att det ska kännas lite mindre läskigt, och för att tysta ner tankarna som skriker ”FARA, VÄND TILLBAKA!” kan vi föreställa oss den positiva känslan av att redan ha klarat av målet. Genom att göra det kan vi våga ta steget som krävs, och ännu ett mål blir avklarat och vi kommer bara närmare och närmare det liv vi alla förtjänar.

Det blev som en ögonöppnare för mig att komma hem och känna av skillnaden i hur jag känner mig. Att befinna sig i Tilia-bubblan där självkänsla och självvalidering är lika självklart som luften vi andas, till att komma hem där mina gamla ritualer och tankar dammar i hörnen blev en så stor kontrast. Det känns som att försöka springa framåt i midjehögt vatten, baklänges, och Annsos ord och förståelse för hur svårt det faktiskt är att kämpa framåt blir bara tydligare. Men tack vare den här helgen, veckan i somras, ledarnas engagemang, deltagarnas vänskap, och alla som skänkt pengar, har jag nu en vision om hur jag ska göra.

Jag behöver inte längre försöka ”hitta på” känslan av hur det kommer kännas när jag är i mål, när jag ska använda verktygen från återträffen. Jag behöver inte famla i blindo längre, för nu VET jag hur det kommer kännas – det kommer vara som det var igår, i lördags och i fredags. Jag kommer känna tryggheten som kramar om mig, pirret i magen av motivation när någon delar med sig av sina erfarenheter, och leendet som inte stannar som ett leende utan sprider sig som glitter i ögonen och skratt ända från tårna. Jag vet vad jag siktar mot, och det är jag SÅ tacksam för. /Jackie (deltagare läger och återträff år 2016)