Tills jag får kraft nog, mod nog, att förändra mig själv. Eller acceptera mig själv

Jag har ett konstigt förhållande till ensamhet. När jag är ute bland folk kan jag känna en sådan enorm ensamhet, en som skapar stora hål i mig och som nästan drar andan ur mig. Då önskar jag att jag kunde vara hemma, ensam, i lugnet. Tryggheten.

I vissa andra fall kan jag känna en sådan stark gemenskap med andra att jag verkligen svävar fram. Sedan kommer jag hem. Ensam. Och ont gör det igen. För nu är jag ensam, och ingen annan finns där för mig, som bryr sig. Jag vill gråta.

Kanske beror det på människorna. Men jag kan inte påverka eller förändra andra människor. Kanske beror det på mig? Jag kan påverka och förändra mig själv, men ensamheten är klurig. Hur förändrar man den? Förändrar man synen på den?

Jag tänker att vi alla människor är ensamma stora delar av livet, och jag antar att man lär sig leva med det. Men måste vi vara ensamma? Jag funderar på att det ofta är mycket prat om självständighet och integritet. Men är det bara ett av samhällets många sätt att tro att vi måste vara det, att vi måste vara på ett särskilt sätt för att kunna klara oss? En ursäkt eller bortförklaring för den hemska sanningen, att vi faktiskt är helt ensamma.

Nog tror jag att vi behöver varandra mer. Och mer kärlek behövs definitivt. Men nu avviker jag från ämnet.

Visst finns alltid ensamheten där. Både som fiende och vän. Och kanske ska den få vara där så länge. Tills jag får kraft nog, mod nog, att förändra mig själv. Eller acceptera mig själv. Vad vet jag inte. Inte än.

/Josefine

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Josefine och resten av vårt fina team här.